2 stállotufter vid Sörelva

Totalt har närmare 700 samiska kulturminnen dokumenterats vid fältarbetet i kommunerna Nordland, Rana och Beiarn. Cirka 650 av dessa finns i dalgången från Stokkabäcken i söder genom Lönsdalens slut i norr. Huvuddelen av lämningarna utgörs av árran, 70 % vilket kan sägas är ett typiskt resultat vid inventeringar inom Sápmi. Det anmärkningsvärda är det stora antalet stállotufter, 128 stycken. Enbart i ovan nämnda dalgång har 117 stállotufter dokumenterats. Detta stora empiriska material ger nya möjligheter angående tolkningarna av denna samiska lämningstyp. I anslutning till stállotufterna och árran har även bengömmor påträffats. Analyser av ben från gömmorna kan ge ytterligare kunskap om relationen mellan ren och människa över till exempel tid, tam- och/eller vildren. Fältarbetet har finansierats av sametinget som ett dokumentationsprojekt och senter for samiske studier, UiT.

En árran med utsikt mot bergen söder om Sörelva

Rapport: I stállotufternas land

På norsk side av det pitesamiske området har det gått føre seg eit omfattande språkskifte, og norsk har trengt vekk samisk som talespråk. Sjølv om språkskifte har blitt gjennomført, kan likevel spor av det samiske språket framleis vere å finne i lokale stadnamn i norsk språkbruk i form av det ein kan kalle samisk substrat i norsk.

Tørrfjorden i Sørfold kommune

I juni 2011 (20.–26. juni) gjorde eg feltarbeid i Tørrfjorden i Sørfold kommune. Området ligg i randsona til det pitesamiske området, men det blei valt ut på grunn av at området tidlegare har hatt ein sjøsamisk busetnad.I ”Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller 1742–1745” blir elleve sjøsamiske menn namngjevne i dette området, og eg ønskte å undersøke om dei norske stadnamna i dette området kunne innehalde språkleg substrat som kunne setjast i samband med det samiske språket som tidlegare har vore brukt i dette området.

Sju informantar blei intervjua – alle frå stader som er omtala som bustader til personane som er nemnde av Schnitler. Informantane mine kom frå Helland, Evjen, busetjingar ved Andkjelvatnet, Øyra, Steinbakken, Medgarden og Nordfjorden.  I alt blei om lag 500 stadnamn dokumenterte.

Forskinga på materialet vil vere såkalla paleolingvistisk substratforsking med utgangspunkt i eit språk som er kjent typologisk sett. I området må ein gå ut frå at det ligg føre språkkontakt i tidlare tider, men kontaktspråket er utdøydd. Den metodiske tilnærminga for å analysere materialet vil vere å analysere det norske materiale for å undersøke eventuelle substrat i det norske materialet. Om eit namn inneheld ledd som ikkje utan vidare kan tolkast ut frå kjent norsk ordstoff, kan ein mistanke at substrat ligg til grunn. Slik substrat ligg truleg føre i stadnamn som Assiholo, Sisovatnet og Moskusdalen, for forledda Assi-, Siso- og Moskus- bør analyserast ut frå ein hypotese om at det her kan finnast eit samisk substrat. Eit anna slikt døme frå det innsamla materialet er namnet Banaken. Både rota Banak- og den morfologiske forma til namnet (bestemt form eintal, hankjønn) gjev grunn til å analysere namnet nærmare.

Eit stadnamnmateriale kan også innehalde informasjon om etniske forhold i eit område om namna inneheld etnisitetsnemningar som t.d. finn, lapp, same, bumann, norsk, nordmann osb. , t.d. Lappmoen, Lappelva, Finnskytelva, Finnvika, Norskesanden, og namn av denne typen inngår i det innsamla materialet.

Stadnamnintervjua er tatt opp med dikatafon, namna er noterte fortløpande under intervjuet i ei feltnotatbok og kartreferansar er noterte. Hittil har det ikkje vore tid å bearbeide det innsamla materialet og skrive det ut som arkivmateriale som i neste omgåang kan analyserast nærmare.

I Arjeplog/Árjepluovve er skoler, inkl. førskoler, skiltet på svensk, pitesamisk og lulesamisk.

Prosjektet fokuserer på situasjonen for dagens samiske unge, og hvordan samisk identitet kommer til uttrykk i denne gruppen. Prosjektet fokuserer på hvordan samisk kultur blir ivaretatt, uttrykt og praktisert på begge sider av riksgrensen. For å bli klar over holdninger til og kunnskap om samiske forhold undersøker prosjektet også hvordan samisk kultur, historie og samfunn blir ivaretatt og uttrykt i majoritetssamfunnet (kommuner, skoler, museer og biblioteker). I mai og juni 2012 ble over 20 intervjuer gjennomført. De intervjuede representerer unge voksne, eldre voksne, foreldre, offentlig ansatte, skoleledere, lærere og kulturledere; både på svensk side (Árjepluovve, Árvies­jávrrie) og norsk side (Báidár, Bådåddjo, Fuossko, Sálát). Foreløpige funn tyder på en sterk etnisk bevissthet, grunnet i historiske forhold, samt at språket er en særdeles viktig etnisitets- og identitetsmarkør for mange. Der språket ikke snakkes, legges det vekt på historie (slektsforskning) og andre etniske markører.

I juni 2012 deltok jeg på kulturminneregisteringskurs i regi av Arran lule­samiske senter. Kurset ble avholdt på Duoddara Rafe med befaringer i Beiarndalen.

Foto: Ann-Charlotte Sjaggo

Som ett led i arbetet med pitesamiskan fick jag möjlighet att delta på pitesamiskt språkläger i Áhkábáktte juni 2012. Áhkábáktte är ett fjällhemman med starka pitesamiska traditioner både språkligt och i levnadssätt.  På fjällkartan BD14-2008 är denna majestätiska klippa benämnd Áhkábáktte liksom gården som ligger under klippan. Förleden áhká är genitiv singularis men även nominativ pluralis av áhkká ´gudinna´ (i den samiska mytologin finns gudinnorna Máttaráhkká, Sáráhkká, Juoksáhkká och Uksáhkká) eller ´nära äldre kvinnlig släkting´. Bákkte betyder ´klippa´ . Termen skrivs bákkte/bákte med alternativ pitesamisk ortografi och bákte/bávte på lulesamiska. Áhkábáktte är ett exempel på att ortnamn ger information om såväl terrängen, språkliga traditioner som kulturella/historiska förhållanden. Bakgrunden till namngivningen kan mycket väl vara att det är en samisk helig plats.

Jag arbetar i delprojekt 4: Blandad befolkning- blandat  språk? Delprojektet är i sin tur uppdelat i tre delar varav jag medverkar i två, dels pitesamiska ortnamn och dels studier av pitesamiska.

Pitesamiska ortnamn

Gällande pitesamiska ortnamn så är mitt uppdrag att samla in ortnamn och att analysera materialet. Genom intervjuer med traditionbärare med fokus på Pite älvdal så samlar jag in ortnamn som inte är registrerade i arkiv eller på kartor och som inom kort kommer falla i glömska om de inte samlas in. Syftet med att analysera ortnamnsmaterialet är att få fram mönster i pitesamiskt språk i äldre tid, visa på hur traderade ortnamn är ett resultat av språkkontakt, ortnamnen som källa för att belysa historiska förhållanden knuten till samisk bosättning och kulturell utnyttjning av landskapet. Redovisning av metod och insamling av material samt bearbetning presenteras i föredragsform och på seminarier under projekttiden samt i artikelform. Ett samarbete är etablerat med pågående ortnamnsprojekt på Arran- lulesamiskt center.

Studier av pitesamiska

Gällande studier av pitesamiska är uppdraget att i samarbete med Giellatekno vid Tromsö universitet göra komparativa, lexiografiska  och morfologiska jämförelser mellan pitesamiska och lulesamiska, påbörja arbetet med en deskriptiv grammatik för pitesamiska och skapa ett analysverktyg för pitesamiska genom att samla material i Giellateknos databas. Arbetet bedrivs genom systematisk inhämtning av språkligt material från pitesamiska talare, Arjeplogs sameförenings pitesamiska ordlista, lulesamiska paradigmer och tidigare forskning om pitesamisk grammatik och struktur. Arbetet presenteras i form av att analysverktyget under Giellateknos paraply utvecklas samt i skriftlig redovisning av jämförande studier och resultatet av detta.

När renbeteslagstiftningarna genomfördes i Sverige 1886, 1898 och 1929 var det lagstiftarnas andemening att skogssamisk renskötsel skulle försvinna. 1928 års lag beskriver 3§ 3. om skogslapparna ”…vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingen fortgång eller ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.” (RBL 1928:3§, 3)

Denna paragraf kom att styra många skogssamers förhållning till myndigheterna. Lärarinnan Karin Stenberg berättar om hur hon som barn hörde två äldre kvinnor samtala om hopplösheten som infunnit sig och hur fröken Stenberg kom att påverkas för att bedriva sin kamp för skogssamernas sak. Lappfogdarnas arkiv och utredningar berättar om deras inställning till den hybrida kultur man menade att skogssamisk renskötsel var. Ironiskt nog kom man att vid mitten av 1900-talet framhålla den renskötseln som en mönstermodell, en total omsvängning. Under året 2013 kommer jag att närmare granska bl.a. Östra Kikkejaurs samebys arkiv som fortfarande finns intakt sedan början av 1900-talet och kompletterande intervjuer kommer att genomföras.

Storvik i Sørfjorden, Bodø. En samiske bosetting på 1700-tallet.

Det arbeides med å fullføre databaser over samtlige samer registrert i Pitesamisk område på norsk side av statsgrensen på 1700-tallet. Det gjelder kommunene Sørfold, Bodø med tidligere Skjerstad, Gildeskål, Meløy, Rødøy, Lurøy, Beiarn, Saltdal og Fauske. Registreringen foretas i to hoveddatabaser, en for alle par (både gift og ugift med barn) og en for alle personer. Hensikten er å lenke så langt som mulig alle personer i persondatabasen til sine foreldre på den ene side og sitt eget giftermål på den andre i pardatabasen. Alle giftermål fra til 1800 registreres, og alle barn av disse giftermål fram til 1790. På samme vis lages en database over familiene i de nærmeste samebyene på svensk side av grensen, Mavas og Njarg.   Deretter undersøkes slektstilknytningen mellom familiene på begge sider av grensen for så å gå i gang med de næringsstrategiske valg familiene har foretatt ut fra sin sosiale stilling i det samiske samfunnet og undersøke hvilken rolle landskapet på norsk side har spilt i den samiske samfunnsutvikling.

Minidokumentar om reindriftssamen Jon-Anders Kuhmunen fra Saltfjellet av fotojournalist Thomas T. Kleiven.

Thomas T. Kleiven har jobbet med et fotoprosjekt om reindriftssamen Jon-Anders Kuhmunen fra Saltfjellet. Resultatet er en minidokumentar som skildrer livet til reindriftsutøveren og hans ønske om å videreføre sin kultur.

Kleiven sin intensjon med å gjennomføre dette prosjektet har vært å lære mer om en kultur som hele livet hans vært nært ham uten at han har hatt spesielt god kjennskap til den.

I tillegg er Kleiven ytterst interessert i mennesker som har et avhengighetsforhold til naturen istedenfor et lukseriøst forhold. Han var sammen med Kuhmunen i til sammen ca 30 dager.

Videoen er tilgjengelig for alle på nettsidene til Dagens Næringsliv, slik at alle kan se den helt gratis: http://www.dn.no/play/spesial/#!1374/vokterenkleiven/

For å lese reportasjeteksten må man kjøpe et digitalt eksemplar av Dagens Næringsliv på Ipad fra lørdag 9. september 2012.

Kleiven sitt ønske er at flest mulig skal se minidokumentaren, så om du kjenner noen som kunne ha lyst å se den må du gjerne spre linken.

Og om noen skulle ønske å bruke den i en eller annen sammenheng på UIT er dere også hjertelig velkommen til det i følge Kleiven.

Gi gjerne tilbakemelding til Kleiven om hva dere synes om minidokumentaren:

thomaskleiven@hotmail.com

Han kan også nås på telefon 48 17 29 28