Känslolivet

Vad innebär känslorna?

• Studenterna förbereder sig genom att gå igenom kapitel 4 i  i Psykologi för sjuksköterskor.
• I klassrummet: Visa bilder på ansikten som ger uttryck för grundläggande affekter. Dessa kan ha olika nyanser och benämns då på olika vis (turordning i dokumentet: rädsla/skräck, välbehag/glädje, nyfikenhet/intresse/iver, förvåning/häpnad/överraskning, avsmak/äckel, ilska/raseri, ledsenhet/förtvivlan, skam/förödmjukele, avsky/förakt). 
• Be studenterna identifiera känslorna på de olika bilderna, och diskutera
  • vad som gör att de tänker att det är just den affekten. Hur ser man att någon är rädd, glad etc.?)
  • vad fyller affekterna för funktion?

Detta kan beroende på klassens storlek antingen göras som gemensam övning, eller vid stationer där studentgrupper cirkulerar och diskuterar en bild i taget. Uppmuntra gärna studenterna att relatera till egna erfarenheter/konkreta situationer och hur de olika affekterna känns i kroppen, och vad känslorna/kroppsliga förnimmelser skickar för budskap till oss om hur vi skall agera i en situation.

• Vill man utveckla detta ytterligare kan studenterna i nästa steg identifiera olika metaforer de känner till som är kopplade till affekterna och diskutera vad metaforen säger om hur affekten upplevs. Hur är det t ex att “Vilja sjunka genom jorden (skam)” eller att “darra som ett asplöv” (rädsla)? Varför pratar vi om att “rynka på näsan” åt något (förakt)? osv.
• Om studenterna genom andra kurser är introducerade i ett livsvärldsperspektiv och vad det innebär kan man även reflektera över affekter kopplade till “levda erfarenheter” av kropp, rum, tid och relationer, exempelvis “att vilja sjunka genom jorden”, “sväva på moln” och liknande som fångar den fysiska upplevelsen av affekten.
• I sista skedet diskuterar man hur samspelet med andra påverkas av att man känner på ett visst sätt, och vad personen behöver från andra i dessa stunder.

Förslag på grupparbete

Varje grupp fördjupar sig i en grundkänsla och i omvårdnadsforskning där känslan stått i fokus. De får i uppgift att beskriva känslan, dess funktion, hur den kan bidra till hälsa/ohälsa och hur sjuksköterskor kan stötta personen i dessa situationer (t ex ilska, sorg, glädje etc.) och redovisar detta för klassen.

Att samtala om känslor

• Nedanstående frågor (som också finns i en nedladdningsbar pdf) är inspirerade av den norske psykologen Jon Monsen’s beskrivning av känslomedvetenhet och hur man kan arbeta med den. Monsens metod är dock mer komplex och inkluderar skattning av såväl upplevelseförmåga som expressivitet (dvs. förmåga att ha uppmärksamma och stå ut med sina känslor och att uttrycka och förmedla dem). Övningen kan vara lämplig t .ex inom ramen för specialistsjuksköterskeutbildning inom psykiatrisk vård och olika vidareutdanningar med fokus på människors psykiska hälsa och ohälsa.
• Samtalet börjar med att man kommer överens om en känsla som är viktig att samtala om. Därefter är följande frågor lämpliga att utgå ifrån. Ställ gärna följdfrågor för att tillsammans med den du samtalar med få en tydlig förståelse för vad en speciell känsla kan innebära för personen. Följdfrågor kan vara t ex. “berätta mer…”, “kan du ge exempel” och andra frågor som syftar till att få en klar bild av känslan och hur den kommer till uttryck.
  • Hur ofta brukar du känna……….? ​
  • Vilken typ av händelse eller situation får dig att känna……? Berätta om ett sådant tillfälle?​
  • Hur vet du att du är …………..?​
  • Hur känns det i kroppen då du är……….?​
  • Vilka tankar är kopplade till…?​
  • Hur är det för dig att vara……? Hur påverkar det ditt liv?​
  • Hur är det för dig att vara……. tillsammans med andra?​
  • Hur märker andra att du är…?​
  • Kan det finnas något bra med….. rent allmänt? På vilket sätt kan det stämma med din livssituation?​
  • Vad kan du lära dig om dig själv/andra i situationer när du känner…….?

• Öva två och två. Rekommendationen är att välja att tala om en känsla som man känner sig redo att samtala om utifrån egna, personliga erfarenheter, snarare än att rollspela och “uppfinna” ett resonemang.
• Ge varandra feedback på samtalet. Alternativt arbeta i grupper om tre-fyra personer och låt 1-2 personer vara observatörer. Den som hållit i samtalet börjar och reflekterar själv över hur hen upplevde att det var, därefter är det “patientens” tur att reflektera, och sist eventuella observatörer. Dra sedan slutsatser tillsammans om denna typ av samtal och hur ni skulle kunna utveckla er förmåga. Byt så att alla prövar alla positioner.
• Uppföljning i klassen:
  • Viktigaste erfarenheten
  • Utmaningar och möjligheter med känslosamtal
  • Hur kan ni använda er av denna färdighet inom ramen för er professionsutövning?
• Vill man göra en färdighetsexamination kan man förslagsvis be studenterna att spela in samtal med studiekamrater, och att i text beskriva och motivera 1) vad de är särskilt nöjda med , 2) vad de upplevde som mest utmanande, 3) vad de behöver träna på för att utveckla sin förmåga, samt 4) på vilket sätt de tänker att de kan ha nytta av kunskapen i sitt kliniska arbete.